söndag 8 juni 2014

En ny lärandekultur: Att odla fantasin för en ständigt föränderlig värld

Livslångt lärande
Det 21 århundradet och dess flytande infrastruktur medför att vi behöver ett nytt sätt att se på lärande, som något som äger rum överallt och hela tiden. Det här nya lärandet är så annorlunda från den traditionella synen på lärande som något som sker i klassrum att risken är att det blir osynligt.

Miljön det nya lärandet sker i är den stora skillnaden som jag tolkar det utifrån boken, och är en blandning mellan att vara begränsande och ge total handlingsfrihet inom begränsningarna. Jag kommer direkt att tänka på den fråga som kom upp i videon som pratade om hur vi måste förändra vårat utbildningssystem, "How do we square that circle?" Ja, hur ska vi kunna få eleverna, och oss själva, att känna att de har total handlingsfrihet i sitt lärande, samtidigt som vi måste begränsa dem till vissa områden. Inte en lätt nöt att knäcka.

Författarna menar att lek är till stor del svaret på detta, i leken är vi fria samtidigt som vi måste följa de uttalade och outtalade regler som finns. Verktygen som vi leker med i vår vardag menar författarna är sociala medier och nätverk på internet så som Facebook, Youtube och Wikipedia. Lek, ifrågasättande och fantasi är de tre huvuddelarna för att ta till oss den nya lärandekulturen. Jag tror att vi måste förändra skolan för att lyckas med det här fullt ut, precis som många utav resurserna till Scratch pekade på så undervisar vi barn bort från deras kreativa förmåga och lär dem att inte gissa när de inte vet. Genom använda vår fantasi för att gissa, och att ifrågasätta när någon säger att vi har fel fördjupar vi vår kunskap om omvärlden och främjar ett livslångt lärande.

Länken mellan de stora nätverken fulla med information och de som är vi är intresserade/passionerade av är vad som lockar oss att använda vår fantasi för att bilda ny kunskap, enligt författarna.

En berättelse om två kulturer
Vi befinner oss i ett skede i samhällsutvecklingen där vi behöver omformulera vårt tänkande om lärande från något mekaniskt, till en miljö där läraren, eleverna och informationen omkring oss är vad som formar lärandesituationer. Svenska skolan idag har en tydligt mekanisk inriktning där, som författarna beskriver det, det handlar om att lära sig så mycket som möjligt så snabbt som möjligt och sedan testa kunskaperna med hjälp av standardiserade prov. Vi måste ändra fokus från den utbildningsbaserade synen på utbildning till den lärandebaserade. Istället för att fokusera på att lära oss om världen så engagerar vi oss i världen med hjälp av digitala resurser och verktyg och ökar våra kunskaper på så sätt.

Många kan nog ha svårt att se den här förändringen ske i dagens svenska skola som verkar gå mer och mer mot standardiserade test och betyg längre ner i åldrarna. Jag vill tro att man kan få in åtminstone delar av dessa nya tankar i de yngre åldrarna när lärandet enligt läroplanen ska handla mycket om det som ligger nära barnen. Att tänka över sin lärarroll i de situationerna kan göra skillnad för vilken kultur man anammar. Är mitt jobb som lärare främst att vara informatör eller att vara en medskapare av kunskap, och hur uppfyller vi i så fall den rollen på bästa sätt?

Att omfamna förändring
Det största felet med våra undervisningsmodell idag enligt författarna är att vi förutsätter att den kunskap vi har kommer att vara viktig så länge att det är värt för oss att överföra dem på våra barn. Teknologin har gått från att förändras långsamt under långa tidsperioder, till att förändras i en rasande fart hela tiden, vilket gör att vi måste förändra sättet som vi tar till oss ny information och ochkunskaper. Vi måste acceptera att det är så världen ser ut istället för att jobba emot den ständiga förändringen. Genom att gå från att memorera saker, till att försöka förstå vad det är som gör att vi suger åt oss som en svamp av det som vi är passionerade och intresserade av kan vi vara något stort på spåren.

Författarna presenterar Wikipedia som ett utmärkt exempel på att omfamna förändring, vilket gör mig både förvånad och lite chockad över hur långt vi har kvar innan skolan har lyckats ta till sig den nya kulturen. För mindre än ett år sen klev jag ur ett skolsystem som matat mig med tanken att Wikipedia ska man absolut inte använda, det är bättre att använda böcker som källor då de har mer korrekt fakta. Precis tvärt emot vad författarna hävdar här, och jag är nog villig att hålla mer med dem. Speciellt sedan jag genom Alexanders bok fick upp ögonen för diskussionssidan som finns bakom varje informationssida  där man kan se vad som ändrats över tid. Det är en resurs som en tryckt upplaga av en bok aldrig kommer att kunna tillhandahålla på samma sätt. Så vad är egentligen den bästa källan?

Att lära i kollektivet
3 principer som den nya lärandekulturen bygger på
1. De gamla sätten att lära hänger inte med i dagens snabba förändringar
2. Nya medieformer underlättar kollaborativt lärande
3. Nya teknologier gör deltagandet i dessa medier mer kollektivt och förstärker därigenom det kollaborativa lärandet

Kollaborativt lärande sker i en miljö där ingen har rollen som lärare eller elev, istället är alla jämställda och man delar med sig av de kunskaper man har till andra genom en mentorsroll. Att lära av varandra är något som ignorerats till stor del av många institutioner, genom att de bara ser det lärande som sker i klassrummen. Kollektivet och att vistas med andra är stora delar i den totala lärandemiljön.

Kollektiv är en av de stora anledningarna bakom de snabba förändringarna i dagens samhälle. En dator med internetuppkoppling ger oss möjlighet att producera, dela med oss och ta del av oändliga mängder information och kunskap. Tillsammans skapar alla deltagare i kollektivet en helhet som är större än någon enskild deltagares egna kunskaper. I ett kollektiv har alla något att tillföra oavsett om man bara följer inlägg eller aktivt bidrar med kunskap, eftersom att kollektivet byggs upp av deltagarnas aktiva engagemang. Digitala kollektiv är oftast öppna för nästan vem som helst, och når stora geografiska områden. Kollektiv är ett medium för lärande, men som inte undervisar och den största fällan vi kan gå i är att försöka styra kollektiven i en specifik riktning. Det är kollektivets fria form som gör det så framgångsrikt.

Det här känns väldigt tvärt emot ett traditionellt klassrum, och jag tror att det kan vara svårt att skapa ett så fritt kollektiv som boken tar upp. Skolan styrs idag av såväl skollagen som läroplanen, och lärarens uppdrag är att se till att alla elever har med sig de kunskaperna och förmågorna i slutet av deras skoltid. För att uppnå detta krävs det att man styr in eleverna åtminstone i rätt ämnesområden. Lärandet i skolan kan inte vara helt fritt, även om en lärare kan ta hänsyn till elevernas önskemål till viss del.

Det personliga med det kollektiva
Tack vare sociala medier har gränsen mellan det privata och det offentliga suddats ut mer och mer. Speciellt unga människor delar väldigt mycket information på sociala medier. Författarna diskuterar en ny syn på kollektiv s,om snäppet mer privat än det offentliga. Kollektiv består ofta av människor som delar samma värderingar och har liknande intressen, vilket gör att informationen/aktiviteten sprids i en miljö och ett sammanhang där det uppskattas. Författarna konstaterar att "det personliga kombinerat med det kollektiva" är en bättre definition av skillnaden än det "privata kontra det offentliga".

Författarna menar att en anledning att elever blir stressade när de får ordet under en lektion är att de tvingas dela sin privata kunskap i det offentliga klassrummet.  Samma elev kan däremot utan problem dela med sig av kunskap i andra sammanhang där de har ett intresse för ämnet, eftersom att dessa forum bygger på att blanda personliga intressen med kollektivets behov. Dagens klassrum bygger mer på överförande av information än kollektivt lärande. Jag finner det intressant att författarna tar upp diskussion kring bedömning av grupparbeten i skolan. Många lärare väljer att sätta individuella betyg för att göra det mer rättvist, men författarna ifrågasätter hur rätt det egentligen är. I ett välfungerande kollektiv (som ett grupparbete skulle kunna ses som) så blir summan av resultatet större än alla individers totala insatser. Samtidigt förstår jag lärarna som väljer att sätta individuella betyg. Det förhindrar att elever/studenter kan glida igenom grupparbeten på en räkmacka tack vare att de andra medlemmarna sliter ännu mer för att täcka upp för den personen. En svår fråga att ta ställning till. Kanske är det som författarna säger att vi behöver bättre verktyg för att bedöma kollektivt lärande.

Web 2.0 har skapat många möjligheter för oss att förena den personliga med det kollektiva och på så sätt skapa ännu fler situationer för lärande. Författarna ger exempel på studiegrupper på Facebook, och hur de kan användas för att samarbeta med många fler än vad man har möjlighet till i verkliga livet. Min klass på universitetet använder en Facebookgrupp i bland annat detta syfte, för att fråga  om och diskutera innehållet i våra kurser. Genom att lägga ut en fråga på Facebookgruppen har fler personer möjlighet att kommentera och ta del av diskussionen än om vi bara suttit i smågrupper om ca 5 personer. Även om vi ses nästan dagligen förstärker alltså Facebookforumet vårat lärande genom att vi får ytterligare en möjlighet att resonera tillsammans.

Vi kan veta mer än vi kan säga
Traditionellt sett är det bara den explicita kunskapen som varit värt någonting men i och med att information blir mer föränderlig så blir den tysta kunskapen allt mer viktig. Den tysta kunskapen är det som vi lär oss genom att "göra", alltså att använda program och prova oss fram. Skillnaden mellan explicit och tyst kunskap är att den förstnämnda kan läras ut, medans den andra växer fram genom upplevelser och erfarenheter, och går inte att föra över till någon annan.

Skolan idag saknar tolerans för den tysta kunskapen enligt författarna. Vi ställer frågor där det bara finns ett rätt svar, och elevernas fantasi trängs undan till förmån för "det rätta svaret". Författarna frågar sig om det istället är så att frågorna är det verkligt intressanta. Om vi låter eleverna ställa frågor om de som verkligen intresserar dem, så kommer de att jobba hårdare för att få reda på svaren, och hitta nya intressanta frågor på vägen. Samtidigt måste det ske inom begränsade ramar, annars hamnar de lätt i att dutta lite här och där och inte komma fram till något verkligt resultat.

Vår inlevelse är både vår största inspirationskälla och det som gör att vi har en stor mängd tyst kunskap inom vissa områden. Den tysta kunskapen hjälper oss att ställa rätt sorts frågor, eftersom att vi vet en hel del inom området redan. Om vi accepterar att människor har inlevelse och fallenhet (hur man lär sig) för olika saker, så ger det oss en idé om hur vi ska utforma framtidens lärmiljöer enligt författarna. I ett lärandeperspektiv där vi ställer frågor blir skillnader i olika elevers inlevelse och fallenhet en styrka för att lära av varandra, när vi ställer frågor om olika saker.

Spontant känns det svårt att införa detta i skolan i någon större skala. Ramarna för innehållet i undervisningen är i många fall väldigt styrda, så friheten att hitta egna frågor måste i så fall ske inom dessa styrda ramar. Samtidigt tror jag att nyckeln till att hitta elevers motivation att lära in nya saker ligger mycket i deras tysta kunskap, så det gäller att hitta en balans mellan det fria sökandet och det styrda lärandet. Hur det sker i praktiken är jag inte säker på.

Att veta, göra och leka
Att veta
Skillnaden mellan fakta och åsikter är att fakta är rätt eller fel, medan åsikter är en diskussionsfråga. På senare år har vi gått från att fokusera på "vad"-frågor till "var"-frågor, alltså är det inte längre lika viktigt att kunna massa fakta (eftersom den förändras hela tiden). Istället har det blivit viktigare att veta var man hittar information och hur man avgör om informationen är korrekt eller inte. Det förändrade fokuset från vad till var är en del av grunden till den nya lärandekulturen som håller på att växa fram.

Att skapa
När allt mer publicerat material på nätet inte är kvalitetsmarkerat så blir det allt viktigare att vi själva tar på oss de glasögonen och funderar över vad vi tar till oss och inte. Samtidigt ger det digitala nya möjligheter för oss att skapa såväl eget material, som att remixa andras material. Dessa praktiska aktiviteter menar författarna kan både fördjupa våra kunskaper genom den erfarenhet de ger, och öka vår motivation och vårat intresse att lära oss ännu mera.

Att leka
Lek har i ett historiskt perspektiv setts som motsatsen till lärande. Författarna menar att i den nya lärandekulturen är det lättare än det varit tidigare att koppla samman lek med lärande, särskilt genom spel. Att lära genom lek förändrar lärandeprocessen från att vara en rak process till att testa sig fram och nå resultat genom att våga prova och lära sig av vad som inte fungerar. Den tysta kunskapen spelar stor roll i ett leksammanhang, när eleven måste koppla samman sina upplevelser och dra slutsatser utifrån vad den vet. I lekens värld går vi från att vara passiva mottagare av kunskap till att själva upptäcka kunskapen när vi omsluts i lekens värld.

Att ta till vara på lekens betydelse för lärandet känns speciellt viktigt när man jobbar med yngre barn. På förskolan är vad jag förstår leken en viktig del av pedagogiken, men jag tror att vi måste bli duktigare på att blanda in lek även under lågstadiet. Min upplevelse är att barn är mycket mer intresserade av att öva på något när de inte är medvetna om att de övar, jämfört med när de sitter och tragglar samma sak gång på gång i bänkarna. 

Att hänga, fjanta runt och nörda loss
Att hänga
Att hänga är att delta i sociala sammanhang i digitala miljöer. Genom att hänga i sociala miljöer på nätet så skaffar man sig en social identitet. 

Att fjanta runt
Att fjanta runt innebär att man börjar intressera sig mer för de tekniska aspekterna av de miljöer där man hänger. Fokus skiftar från det sociala till det personliga när ungdomar undersöker de ämnen som de själva har ett intresse för. Att fjanta runt kan liknas med lekbegreppet från det tidigare kapitlet, att upptäcka genom att prova sig fram.

Att nörda loss
Jag tolkar att nörda loss som en blandning mellan att hänga och att fjanta runt. Att nörda loss är att ta till vara på de erfarenheter man fått av att hänga och att fjanta runt, och att kombinera dem med en lust av att skapa något. Kraften för lärande genom att nörda loss ligger i det kollektiv som det sker i, genom att ta tillvara på alla tekniska möjligheter som finns i de sociala miljöerna. Den sociala miljön är alltså lika viktig som den tekniska miljön, om jag tolkar författarna rätt.

Den nya lärandekulturen för en värld som hela tiden förändras
Författarna presenterar multiplayer-online spel och alla sidor runt omkring dem som ett lysande exempel på den nya lärandemiljön. De kräver både kunskap, inlevelse och samarbete för att man ska kunna spela dem. Samtidigt fortsätter många lärare och andra vuxna att avfärda dem som våldsframkallande tidsfördriv. Jag är inte så insatt i någon av sidorna, men sanningen ligger säkert någonstans mitt emellan dessa tidsfördriv. Allting gott för något ont med sig, och det är kanske dags att vi börjar se mer till de goda sidorna av spelandet.

Framgångarna i dessa spel hänger, enligt författarna, på ett tätt samarbete mellan spelarna när det gäller efterforskning, planering och genomförande av de olika uppdragen. Bara om alla spelare synkroniserar sig perfekt kommer de att lyckas med uppgiften. Ofta förstår de inte själva vad som var skillnaden mellan gångerna de misslyckades och när de lyckades, men författarna menar att den tysta kunskapen spelar stor roll, och att de är den som avgjorde till spelarnas fördel efter alla misslyckade försök. Allas prestationer är viktiga för att lyckas, men det är gruppens totala prestation som avgör om striden blir lyckad eller inte, och den prestationen är större än summan av alla individers prestationer.

Vi lever i en alltmer föränderlig värld, där de ständigt skapas nya resurser till ett redan oändligt stort bibliotek av information. Den nya lärandekulturen handlar om att vi genom att lära av varandra ska ta tillvara på dessa resurser på bästa sätt, men i en miljö med begränsningar. Den stora frågan för oss pedagoger är alltså, "Hur ska vi sammanföra skolans fysiska miljö och styrdokument med de oändliga mängder information som finns i den digitala världen, för att skapa den bästa lärandemiljön för våra elever?" Det krävs inte bara fantasi för att lära i den nya lärandekulturen, utan också för att lära hur vi ska tillämpa den i skolans miljö.