Digitala berättelser är historier som berättas med digitala hjälpmedel, och som bygger på stoff från nätkulturen. Författaren kan vara både amatör och professionell enligt Alexander, och jag tänker att det kanske är en av fördelarna med dagens nätkultur. Att steget till att publicera varken kräver en stor budget eller massa teknisk kunskap om att bygga hemsidor utifrån källkod. Dessutom, som Alexander säger, så når man ut till en stor publik genom att publicera något digitalt. Webben är ett otroligt kreativt forum där många olika typer av medier ryms, till exempel, film, ljud, bild och text. Utvecklingen av den digitala berättelsen kommer att fortgå, och allt eftersom det utvecklas fler verktyg och plattformar så kommer nya typer av digitala berättelser att skapas. Vi människor berättar historier med nästan varje nytt kommunikationsmedel som uppfinns.
Att en historia kan vara digital, är enligt Alexander inte självklart för alla. Historiskt sätt är berättelsen för många något som de upplevt analogt, ofta i en persons närhet, till exempel godnattsagor under uppväxten. Data (som digitala berättelser är uppbyggda av) uppfattas ofta som kall och opersonlig, alltså motsatsen till den analoga berättelsen.
Samtidigt finns det många likheter mellan analoga och digitala berättelser, faktum är att många analoga berättelser skapats digitalt, innan de publicerats i analoga former.
När man ber någon att förklara vad en berättelse är, så är det sannolikt att det kommer förklara den med hjälp utav Freytags triangel, som bygger på att varje berättelse har en början, en mitten med någon typ av kris eller problem, och ett avslut med en lösning som kan vara antingen lycklig eller olycklig.
Alexander menar på att det finns flera olika definitioner av vad en berättelse är, där vissa försöker utesluta digitala medier genom att definiera en berättelse som ett objekt (till exempel bok eller skiva).
En definition som inte är beroende av var och hur berättelsen är publicerad är den som fokuserar på att berättelsen skapats på ett sådant sätt att den ska fängsla publiken. Om berättelser används på rätt sätt så får de oss att vilja veta fortsättningen. Alexander drar en parallell till PowerPointpresentationer där det står precis samma sak som föreläsaren pratar om, jämfört med dem man blir nyfiken på vad som döljer sig på nästa slide.
Jag måste säga att jag faktiskt kan uppskatta båda typerna av presentationer beroende på situation. Ibland när man sitter och antecknar så kan det vara skönt om det finns lite mer text på varje sida, och att det någorlunda följer det som föreläsaren tar upp. Jag upplever det som lättare att följa med i resonemangen då, än när presentationen är väldigt fåordig.
Karaktärerna är otroligt viktig för en historia, och en intressant karaktär kan överleva en dålig handling enligt Alexander. Trots detta finns det flera olika typer av berättande som inte är skönlitterärt, till exempel:
- Journalistik
- Historikers berättelser om svunna tider
- Terapisamtal
- Marknadsföring av produkter
- Politiska kampanjer
Målgruppen blir otroligt viktig för att avgöra vad som är en bra historia. Har du samma krav och referenser för vad som räknas som en historia som jag har? Förväntar vi oss samma sak?
Att svara på vad som inte är digitalt berättande blir enligt Alexander svårt. Precis som jag tidigare nämnde så upplever vi mer och mer digitalt, även de typer av berättelser som tidigare varit analoga. Vi lyssnar på musik i mp3format, tittar på film och TV genom olika nättjänster som till exempel Netflix och Youtube. Själv äger jag inte en TV, så i de fall jag är intresserad av ett speciellt program så använder jag kanalernas playtjänster via deras webbsida. På nätet finns mycket olika källor av berättande, och vi delar flitigt med oss av sådant som intresserar oss på sociala medier, vilket leder till att det sprids ännu mer.
För att på något sätt begränsa vad digitalt berättande är så menar Alexander att vi ska fokusera på de berättelser som både föds och publiceras digitalt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar